French 1600-1682 Claude Lorrain Galleries In Rome, not until the mid-17th century were landscapes deemed fit for serious painting. Northern Europeans, such as the Germans Elsheimer and Brill, had made such views pre-eminent in some of their paintings (as well as Da Vinci in his private drawings or Baldassarre Peruzzi in his decorative frescoes of vedute); but not until Annibale Carracci and his pupil Domenichino do we see landscape become the focus of a canvas by a major Italian artist. Even with the latter two, as with Lorrain, the stated themes of the paintings were mythic or religious. Landscape as a subject was distinctly unclassical and secular. The former quality was not consonant with Renaissance art, which boasted its rivalry with the work of the ancients. The second quality had less public patronage in Counter-Reformation Rome, which prized subjects worthy of "high painting," typically religious or mythic scenes. Pure landscape, like pure still-life or genre painting, reflected an aesthetic viewpoint regarded as lacking in moral seriousness. Rome, the theological and philosophical center of 17th century Italian art, was not quite ready for such a break with tradition. In this matter of the importance of landscape, Lorrain was prescient. Living in a pre-Romantic era, he did not depict those uninhabited panoramas that were to be esteemed in later centuries, such as with Salvatore Rosa. He painted a pastoral world of fields and valleys not distant from castles and towns. If the ocean horizon is represented, it is from the setting of a busy port. Perhaps to feed the public need for paintings with noble themes, his pictures include demigods, heroes and saints, even though his abundant drawings and sketchbooks prove that he was more interested in scenography. Lorrain was described as kind to his pupils and hard-working; keenly observant, but an unlettered man until his death. The painter Joachim von Sandrart is an authority for Claude's life (Academia Artis Pictoriae, 1683); Baldinucci, who obtained information from some of Claude's immediate survivors, relates various incidents to a different effect (Notizie dei professoni del disegno). John Constable described Claude Lorrain as "the most perfect landscape painter the world ever saw", and declared that in Claude??s landscape "all is lovely ?C all amiable ?C all is amenity and repose; the calm sunshine of the heart"  Related Paintings of Claude Lorrain :. | The Disembarkation of Cleopatra at Tarsus | Marine with the Trojans Burning their Boats dfg | View from Monte Mario (mk17) | Landscape with a Sacrifice to Apolio (n03) | Seated Woman and Plants (mk17) |
Related Artists:
Jan Davidsz. de Heem
stilllife masters, Dutch Baroque Era Painter, 1606-C.1683
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.
George Brandriff
1890-1936